oohjaa

När du vet att du älskar något som inte stämmer, enbart ett minne av hur det var. Man minns de bra sakerna och lyckas få ett rosa och lyckligt sken över det som egentligen aldrig var sådär jättebra. Man stannade i något för att det kändes tryggast och det fanns hela tiden en anledning till att man ville ut. När man väl blev fri och låg ensam i sängen natt efter natt började problemen, felen och den dåliga känslan försvinna ur minnet medans skratten, kärleken och drömmarna växer större ju längre tiden går. Detta när du egentligen vet att slutet kom av en anledning, att du älskade mer än vad du blev älskad tillbaka. Hur hittar man tillbaka till sig själv efter en sådan bergochdalbana av känslor?