ni vet

den där känslan som man inte inser att man känner utan man förstår först i efterhand hur det kittlade i hela kroppen, hur man inte ville vara någonstans på hela jorden utan just där och just då.

att man kommer på det i efterhand, ja det har man ju ingen nytta av.


åh vad jag saknar dig vännen!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0